magdala

Blev kanske inte den alla hjärtans dag jag tänkt det skulle bli då Petter gjorde slut med mig kvällen innan. Har många tankar som virvlar i luften. Vad jag skulle säga känns jobbigast är att jag inte riktigt fått något tecken på att förhållandet skulle ta slut, det kom som en stor chock då det gick från att vi ska flytta in med varandra i framtiden till att han inte älskar mig längre. Självklart är det inte hans fel att han slutade älska mig, och förmodligen hade jag insett att det inte fungerade i framtiden då vi har så olika åsikter angående det mesta. 

Jag tror att jag fortfarande var i sagovärldens del av vårt förhållande, tänkte att vi var menade för varandra och det aldrig skulle ta slut. 

Men detta var bara en av de tankarna som gick runt i mitt huvud, eller mer sagt, tanken som drev mitt liv. Eftersom både jag och Petter varit på varandra fram och tillbaka i nu tre år och sedan blir vi till och med tillsammans kändes det omöjligt att detta inte var menat. Jag kunde aldrig slappna av till 100 % i detta förhållande, jag var alltid misstänksam och hade riktigt stora tillitsproblem med honom. Jag skulle inte påstå att jag är en så avundsjuk människa som jag var i detta, men jag antar att det var någonting som var fel hela tiden.

Sedan jag gick i sexan har jag fått leva med en djup depression, en såndär som inte bara skadar mig, den skadar folk runtomkring också. Det finns väldigt många människor jag skjutit iväg och som jag sagt alltför elaka saker till sedan finns det även människor jag sårat genom lurendrejer.

Som deprimerad kan det vara väldigt svårt att älska sig själv, därför behöver man ofta en påminnelse om att folk runtomkring en gör. Jag har haft stora problem med att lita på folk då de säger saker som ''jag älskar dig'' då jag tänkt: men varför det?. Jag skulle inte säga att Petters ''jag älskar dig'' - kommentarer då han inte menat det har hjälpt mig och min osäkerhet men, på något sätt, känner jag mig lite starkare ändå. 

Självklart känner jag mig inte som världens gladaste och positivaste person just nu men i vissa stunder känner jag mig starkare än någonsin. Jag har verkligen insett hur viktiga mina vänner och familj är(jag älskar er) och att detta hjärtekross inte kommer förstöra mitt liv. 

Detta är andra gången Petter gjort slut med mig, senast var i somras och det slog mig hårdare än någonsin. Under denna tid hade jag inte lika bra kontakt med vänner och hade inget självförtroende alls. Men, vad har egentligen förändrats? ALLT! skulle jag säga. Första gången det tog slut ryckte jag mig lite i kragen och faktiskt gick till en psykolog, jag fick medecin mot depressionen och började umgås mer med vännerna och familjen. Vad som förstörde lite var tiden jag tog på mig att samla modet till att försöka må bra. Jag skulle inte säga att mitt liv sken som en sol efter två månader men när skolan började hade jag ställt mig på fötterna igen, men vi blev tillsammans på en gång. Jag blev mycket tuffare i förhållandet och började må bättre och bättre, denna gång med lite mer självförtroende. När jag väl blev tuffare i förhållandet och tog mer plats utvecklades detta även till att jag tog mer plats utanför vårt förhållande. Jag tog mer plats bland tjejerna i klassen och idag är jag så ruskigt glad att jag gjort det, dom är underbara. 

Vad jag egentligen försöker få ut ur mig är att ibland måste man försöka se det positiva i det dåliga. Sök hjälp, skriv positiva saker till dig själv i böcker, hör av dig till vänner så ser man direkt vilken skillnad det kan bli. Jag har gått från en sjukt osäker människa som inte vågade prata i större grupper till någon som kan ta för sig och jag kan stolt säga att jag fick A-nivå i självsäkerhet på senaste talet jag höll. Detta hade inte hänt utan de problem jag fått leva med sedan jag var ung, jag hade aldrig riktigt kunnat finna mig själv. Men nu är jag faktiskt en egen person, jag vågar klä mig som jag vill, säga vad jag vill och ta för mig. Det är inte förrän man kämpat sig genom det där dåliga som sker i livet man inser hur stark man faktiskt är. Fortsätt kämpa.